Skrivutmaning

Jag har så svårt ibland att komma på vad jag ska skriva om. Fastnar i tankar om att jag inte har något spännande att skriva.

Skriver en hel del men raderar lika ofta. Först kan jag tycka att jamen den här texten vill jag dela, men efter en stund blir jag kritisk. När jag läser igenom vad jag skrivit blir det oftast bara “nääe, det här är ju bara tråkigt”. Så då och då letar jag upp skrivutmaningar med tips på ämnen att skriva om och det hjälper mig att komma igång.

Jag har valt att skriva om ämnet “Minnen” idag. Så här kommer några av frågorna och mina svar:

Kommer du ihåg din första bästis? Beskriv hur ni träffades och vad som gjorde att ni blev vänner?

Min allra första bästa vän, utanför släktkretsen, var Pia. Hon växte upp i samma by som mig och våra mammor kände varandra. Jag tror att våra mammor gick någon utbildning tillsammans och i samband med det träffades jag och Pia. Jag minns faktiskt inte exakt hur vi blev vänner, bara att vi umgicks och att vi hade väldigt roligt ihop. Vi umgicks långt upp i vuxen ålder. Ett och annat upptåg har vi haft för oss under åren ;)

Vi umgås tyvärr inte så ofta nuförtiden. Jag bodde i en annan kommun under många år, vilket ledde till att vi kom ifrån varandra lite. Fullt upp med jobb, familj och allt det där. Numera bor vi i samma kommun igen. Vi hörs då och då, men ses sällan. Hon är dock fortfarande en kär vän och vi delar så många fina, roliga och smågalna minnen tillsammans. 

Hade du ett favoritämne i skolan? Varför?

Jag gillade svenska, iallafall när det gällde att skriva. Har väl alltid haft en viss talang och intresse för det skrivna ordet så det har varit ett ganska lätt ämne. Grammatik däremot, det var inte min starkaste sida.. Tyckte om Bild också, och sen hade jag "Foto" som tillval i högstadiet och "Fotografisk bild" på gymnasiet. Har alltid tyckt om att vara kreativ, särskilt när det gäller fotografi. Hade gärna gått medieprogrammet på gymnasiet men hade för dåliga betyg för det..

Vem var din favoritlärare som du aldrig kommer glömma? Vad var det som gjorde just den läraren speciell? Vilka är dina bästa minnen från dennes lektioner?

Åh, här har jag ett tveklöst svar! Jag hade flera bra lärare absolut, men det fanns särskilt en. Matteläraren Lennart Jönsson. Tack vare hans insatser och engagemang fick jag möjligheten att kunna studera vidare efter gymnasiet. Utan hans hjälp hade det aldrig varit möjligt. Jag har alltid haft svårt för matte. Det har varit en dränerande och mycket frustrerande kamp att försöka greppa matematik. De som kan matte säger att det är logiskt, för mig är det obegripligt. Det är som att läsa ett totalt främmande språk. Jag ser inget sammanhang, ingen röd tråd, ingenting i siffrornas uppställning. 

Så många gånger jag suttit och gråtit över matteböckerna. Så många gånger jag upplevt stress och skam över att aldrig hinna ikapp. Se de övriga i klassen avverka mattebok efter mattebok, medans jag aldrig kom vidare med den första. Jag minns särskilt väl ett jobbigt minne från lågstadiet. Jag fick sitta kvar inne på rasten med fröken och räkna matte, när alla andra gick ut och lekte. Jag minns så väl hur mina tårar landade i matteboken, skapade små blöta cirklar på pappret. 

Under högstadiet fallerade det totalt. Jag gav upp. Satt och ritade på lektionerna. Drömde mig bort. Jag klarade inte ett enda matteprov, kunde som mest få någon enstaka poäng. Men oftast noll. 

Jag låtsades som att jag inte brydde mig. Vad skulle jag göra? Det blev ett försvar för att dölja skammen. Jag skrattade och raljerade över mina obefintliga kunskaper. Innerst inne var jag ledsen, kände mig dum.  Ingen lärare kunde förklara på ett sätt jag förstod. "Det där måste du kunna" sa matteläraren strängt. Men jag kunde inte. Jag ville, men det gick inte. 

Enda anledningen till att jag fick godkänt i matte var för att jag var på lektionerna. På den tiden räckte det med närvaro för att få godkänt med minsta möjliga marginal. Med dagens krav hade jag aldrig blivit godkänd. Långt senare i livet har jag förstått att jag har något som kallas dyskalkyli: 

Dyskalkyli innebär en medfödd eller neurologisk funktionsnedsättning som gör det mycket svårt att förstå siffror, mängder och grundläggande matematik. Det är också vanligt att ha svårt att lära sig klockan och att skilja på höger och vänster. Dyskalkyli har inget med begåvning eller generell intelligens att göra. Ungefär 3-6 procent av befolkningen har dyskalkyli. 

När jag började gymnasiet fanns det en mattelärare som erbjöd extra stöd i matematik, för de som kände behov av det. Jag blev övertalad av mina klasskompisar(de som började gå där) att testa. Så till slut gick jag dit. Tacksam för det än till denna dag. Lennart förstod hur det var fatt med mig och mina bristande kunskaper. 

"Du är inte dum", sa han. "Du har bara varit mindre intresserad av matte under åren. Eftersom du inte fått hjälp att förstå redan från början blir det mycket svårt att komma vidare" Lennart var suveränt pedagogisk. Han gjorde matte ROLIGT! Han skrev matteprov specifikt till mig, hittade på olika mattetal där han använde människor i min omgivning som exempel. 

"Om din kille M har x antal..och din killes pappa S har y antal..hur många/mycket".."Om Anna ska resa från plats A till plats B.."Ja, ni fattar. Nu är det säker helt matematiskt inkorrekt det exempel jag nu gav, men det var bara för att förklara hur han la upp det. Och jag klarade proven. Och jag klarade matten. Tack vare Lennart. Utan honom, inget slutbetyg. Underkänd matte, ingen möjlighet till att studera vidare.

Jag testade att läsa matte för ganska många år sedan, via komvux. Vissa utbildningar jag ville gå krävde godkänd nästa nivå matte för att vara behörig sökande. Maken hjälpte mig, vi satt varje kväll och nötte och jag räknade och räknade. Sen nästa dag när jag skulle fortsätta hade jag glömt allt jag lärt mig kvällen innan. Allt var borta. Jag fick börja om på nytt hela tiden. Så många utbildningar som varit utom mitt räckhåll utan godkänd matte. Så jag kommer för alltid att komma ihåg min mattelärare Lennart, och vara honom otroligt tacksam för att han förstod vad JAG behövde förstå för att klara det. Utan att jag kände mig förminskad och korkad. 

Hur såg ditt sociala liv ut i skolan? Tillhörde du någon speciell grupp eller vänskapsklick?

Jag var inte populär. Jag hade dock gott om vänner, men ingen särskild grupp eller så. Ganska blandad kompott. Hade bästisen och några andra i samma klass, vänner från parallellklassen och vänner från yngre klasser. Jag kände mig aldrig ensam eller utanför. Jag kunde väl uppleva att omgivningen bortanför mina vänner knappt märkte av mig. Jag var nog mer ett bekant ansikte i skolkorridoren. På det där sättet att skolans snyggaste killar aldrig skulle haft en aning om att man existerade, även om man hade önskat att vissa hade gjort det. Skulle definitivt beskriva mig själv som en nörd. Glasögon, tandställning, rutiga flanellskjortor och gympaskor med hålfotsinlägg.

Jag och bästisen höll oss längst bak i klassrummet. Gjorde inte mycket väsen av oss men skickade lappar och teckningar till varandra i smyg. Det skedde därmed en incident. En lärare tröttnade till slut på att vi ägnade tiden åt en privat, skriftlig kommunikation under lektionerna. Istället för att fokusera på undervisningen.  Hon stegade därmed fram mellan bänkraderna i ett från vår sida, ouppmärksamt ögonblick, och slet åt sig skrivhäftet. Skrivhäftet innehöll en väl tilltagen dos explicit innehåll, vilket läraren nu till vår oerhörda fasa, strax skulle bli varse. Samtidigt som hon läste kastade hon allt mer ilskna blickar mot vårt håll. Mungiporna sjönk djupare ner för varje sida. Hon var, för att uttrycka det milt, mycket arg och kränkt. Jag tror att den gången var den enda gången i mitt liv som jag inte ville att en lektion skulle ta slut. För det rådde ingen tvekan om att jag och bästisen inte skulle få göra en diskret och undflyende sorti när det blev dags för rast...När de andra klasskamraterna strömmade ut ur klassrummet och glada i hågen begav sig mot matsalen för lunch, beordrades min bästis och jag att stanna kvar. Sekunderna innan hon tog till orda..åh den ÅNGESTEN! En skarp tillrättavisning utdelades. Därtill en delgivning om kommande konsekvenser framfördes. Nu skulle våra föräldrar få tal del av detta häfte. Bästisens pappa var gymnasielärare i en närliggande byggnad och vår lärare lät meddela att nu skulle hon gå dit omedelbart och lämna över häftet till honom. Därefter skulle turen komma till mina föräldrar. Vi var djupt skamsna och ängsliga. Bästisens föräldrar blev initialt ganska arga. Jag och bästis skulle nu inte få umgås längre. Men det där lugnade sig ända ganska snabbt. När de smält det hela tyckte de att det kanske inte var så farligt ändå. Ja, taskigt och olämpligt men om vi bad lärarna om ursäkt skulle det låta saken bero. Vi bad uppriktigt om förlåtelse till de inblandade lärare som omnämnts i detta häfte. Därför överlämnades aldrig skrivhäftet till mina föräldrar. När vi fått tillbaka häftet åkte det raka vägen ner i soporna. Läraren efterfrågade sedan häftet och ville behålla det. Blev absolut inte munter över att vi kastat det, men nu var det så det var.

Den här fadäsen ledde till en viss tid i rampljuset för mig och bästisen. Ofrivilligt givetvis. Ryktet om detta obehagliga upptåg rasslade raskt igenom hela skolan. Många tyckte att det hela var väldigt roligt. Det tyckte inte jag och bästis. Den ångesten vi hade då, den gick att ta på. Efter det fick jag och bästisen inte sitta nära varandra i klassrummet. Så ja, jag fokuserade ofta på annat än skolarbete. Stökade aldrig omkring och störde andra, men mentalt frånvarande och disträ. Skolkade en enda gång. Med bästisen förstås. Från en lektion, och blev sedan ertappad av läraren på samhället. Fick kvarsittning och gå på en extra lektion på SO. Se en film om något historiskt krigsslag på skolans tjocktv. Jag och bästis tramsade oss igenom lektionen, i diskret lönndom. Vi hade kanske inte ett helt utvecklat konsekvenstänk kan man ju uppmärksamma så här i efterhand. Men vi lärde oss iallafall av våra misstag ;)