Fega ur helt i onödan
Jag åkte buss hem häromdagen. Lite trött efter arbetsdagen, så det var snudd på att jag somnade. Lyckades med viss ansträngning hålla mig vaken, bussturen hem tar inte lång stund. Onödigt att somna och vakna upp i Vånafjärden. I bästa fall.
Däremot satt jag i mina egna tankar, tämligen ofokuserad på min omgivning. Plötsligt insåg jag att det närmade sig min hållplats. Något desorienterad tryckte jag på stoppknappen(det är en lång bit som färdvägen ser likadan ut och jag brukar ha fabriken som riktlinje när det är dags att trycka på stopp. Jag missbedömde var jag var och tryckte för tidigt. Jahapp..
Jag vågade inte säga till chauffören att jag tryckt för tidigt, att jag skulle av vid nästa hållplats egentligen. Så fånigt. Särskilt eftersom jag var den ENDA resenären kvar i bussen. Men jag tänkte att åh nej, jag ska nu inte hålla på och ställa till besvär..och dessutom så pinsamt att trycka fel..
Så med ett stelt leende klev jag av på fel hållplats. Undslapp en irriterad suck när bussen sen susade iväg. Innan ni kommer med några käcka kommentarer om "Det är bra med motion osv"så kan jag säga att jadå, jag tycker också det. Det var mer att jag blev irriterad på mig själv för att jag inte sa något. Jag hade slutat lite tidigare, var trött och hungrig. Just den dagen skulle jag dessutom vara helt själv hemma till sena kvällen. Inte för att min familj är jobbig, men ni kanske vet den känslan ändå. Att bara ha sig själv att tänka på. Laga en anspråkslös middag, gona sig i soffan. Så just den dagen kändes den längre promenaden lite motig. Nåväl, hem kom jag till slut utan några bestående men.
Igår tog jag bussen igen. Även denna gång ensam i bussen den sista sträckan. Jag plingade i rätt tid. Busschauffören frågade om jag ville kliva av vid fabriken? Nej, sa jag, jag kan åka till den vanliga hållplatsen. Jag tycker det är rätt trevligt ändå, att de frågar och är bjussiga med var de stannar. Min yngsta, som ofta åker buss, känner nog alla busschaufförerna vid det här laget.
"Han med det röda skägget är bäst" har han förklarat. Den busschauffören brukar släppa av honom innan hållplatsen, precis i kurvan vid vägen som vi alltid går hem på. Det har hänt att sonen varit sen till bussen, och när han kommit springandes på den där vägen har busschauffören stannat och väntat på honom. Fördelen med att bo på liten ort i en liten by 🙂
Annars då? Ja, jag haft/har lite huvudbry med färgsättning i köket. Det har varit något med färgerna i inredningen som inte riktigt gett den harmoniska känsla jag vill åt. Det har tagit tid att förstå vad det är som inte fungerar. Funderar, flyttar om, byter ut. Jag tror att jag nu börjar hitta känslan jag vill åt. Vill inte att blicken ska vandra runt som okontrollerbara pingisbollar i rummet. Harmoniskt och vilsamt för ögat måste det vara. Det är lite kvar att fixa med, sen kanske jag kan presentera slutresultatet.
Tills dess får ni några glimtar här och där
Minsta sovrummet jag någonsin haft, men inte mindre trivsamt för det :)
