För ett år sedan

Den här bilden la jag upp för ett år sedan, i vårt fritidshus i Sören. Där vi alldeles strax skulle flytta in permanent. Fortfarande när jag ser bilden så minns jag känslan. Det var verkligen "My happy place". Gården utanför var nästan tvärtom för hur vi bor idag. Inramad av byggnader och träd. En underbart fin bagarstuga, så som jag drömt om att ha.

En vidsträckt skog på baksidan. Enskilt läge men ändå nära till grannar. Jag älskade både platsen och huset. En gammal norrbottensgård från 1905. Timmerväggar, snedtak och knarrande golv. 

Vi planerade entusiastiskt för renoveringen och möblerade rummen mentalt. Tapeter hade jag köpt till det som skulle bli vårt sovrum. Drömde om att vakna på morgnarna och ha utsikt över den täta skogen.  Inväntade bara offerten från snickarna, det var väldans vad det tog tid..? Veckorna gick, blev till månader. De bad att få åka till huset ytterligare en gång för att kunna ge den där offerten. Vi anade inget oråd. Allt annat var klart. Klart med renoveringslånet, installation av bergvärme(som dock visade sig vara väldigt, väldigt mycket dyrare än vad vi räknat med. Halva budgeten skulle gå åt bara till det). Flyttfirma och städning bokad. Det mesta av bohaget nedpackat. Äntligen skulle vi få bo på landet igen, att det var det vi ville göra hade vi ju insett(igen, men också slutligtvis). Trots logistik och ökade avstånd till allt. Det var det värt för frid och ro i själen. 

1,5 vecka innan flytten kom ett besked som landade likt en trojansk häst i våra mejlinkorgar. Offerten. Eller bristen därav, och förklaringen till dröjsmålet. Offerten som skulle bli så kostsam att hantverkarna inte kunde ge ett kostnadsförslag överhuvudtaget. Moderna byggregler och gamla hus är som magneter där man håller två likadana poler mot varandra. Det går inte ihop. Det fanns så mycket krav och regler för de renoveringar vi ville ha genomfört, som inte alls var kompatibelt med gammal byggstandard. Den oisolerade, tämligen stora övervåningen på 72 kvm saknade förutsättningar för att byggas om på det sätt det var tänkt. De kunde förvisso genomföra arbetet, men då kunde de inte ansvara för om något sedan blev fel och skadat i konstruktionerna. Det behövdes omfattande sakkunnighet utöver vad de kunde bistå med, därtill stora ingrepp för att lösa alla konstruktionsproblem de identifierat. Vi behövde först ta in entreprenörer, få ritningar och lösningar därifrån innan hantverkana möjligen kunnat lämna en uppdaterad prisbild. De avrådde oss från att ens försöka. Att istället låta övervåningen vara som den var, bara bo på nedervåningen. Men det var inte ett alternativ för oss.  Fyra personer på 72 kvm.. Dessutom kändes det som rent slöseri. Att ha en stor övervåning med två fina rum som inte gick att nyttja annat än sommartid. 

Det fanns andra i vår omgivning som kom med förslag. Som såg möjliga lösningar, som kände sig trygga i att kringgå rådande byggnormer. Jag letade även fatt på snickare som var kunniga inom byggnadsvård för hjälp med en "second opinion". Men allt skulle ju då ta ytterligare tid. Det fanns ju inte heller någon garanti för att de skulle komma fram till något annat än det besked vi redan fått. Att renovera själva var uteslutet, vi har inte de kunskaper som krävs för så stora projekt.

Flytta dit fick vi ju göra ändå, hade ingen annanstans att ta vägen. Knökade in bohaget från ett hus på 160 kvm på dessa 72 kvm. Det gick knappt att röra sig i huset. Det som skulle ha varit vårt sovrum blev fyllt från golv till tak med möbler och kartonger. I ett litet krypin fick dottern ha sitt temporära rum. Hon, som redan innan tyckte att huset var ett förhatligt gammalt ruckel, vägrade i princip att vistas där överhuvudtaget. Sov hos sin pojkvän nästan 2 månader i sträck. Vi andra sov i vardagsrummet, i allt kaos. Det enda stället som var relativt fritt från flyttlådor var det lilla,lilla köket. I övrigt, saker överallt. Jag och maken sov i den 140 cm breda bäddsoffan. Yngsta sonen i en smal enkelsäng. I två månader bodde vi i detta kaos. Tätt inpå varandra. Till och med maken, som i princip aldrig är rastlös, klättrade till slut på väggarna. När vi skulle göra ärenden åkte vi tillsammans, allt för att få komma ut ur huset en stund.

Vi hade ingen plan B. Var skulle vi bo? Fanns det överhuvudtaget något hus ute till salu som var av intresse för oss?

Ja, det fanns ju ett. Det här huset vi bor i nu. Men det tog sin lilla tid att ordna. Gå till banken igen med mössan i hand och förklara läget..sålt bostadshus med förlust, och underskott att betala in för att lösa resten av lånet. Därtill köpt ett fritidshus som det nu visade sig att vi inte kunde bo i. Och därifrån fråga om ett till huslån..Kvinnan på banken var snäll, men mycket tydlig med att vi behövde se till att vi hade tillräckliga medel för att pröjsa handpenning och i övrigt få ekonomin att gå runt med nytt och mycket dyrare huslån. Efter ytterligare en tids plågsam väntan fick vi ja från banken. Vi la direkt ett bud på det här huset och nästkommande dag hade vi gjort affär. Vårt underbara drömhus. Som jag drömt om i åratal. På intet sätt sämre än huset i Sören. Bara annorlunda. Ett helt annat läge, en helt annan typ av hus. Ett tvärt kast från en förutsättning till en annan. Ja, det blev så bra till sist. Men jag kan önska att vi inte hunnit planera för att bo där i Sören, att inte behöva flytta in och leva i kaos. Att veta att vi skulle behöva flytta snart igen. Det tärde enormt mycket på oss, hela situationen. 

Den 19 december flyttade vi in här. Alla i familjen försvann till olika delar av huset efter att ha levt så tätt ihop med varandra på minimal yta. Känslan av att kunna röra sig fritt, i olika rum. Wow. Och sängen! Att få montera ihop vår säng igen..åh den känslan när vi fick lägga oss i den när vi skulle sova.. sånt där man tar för givet i vanliga fall.

På “Skogs", som gården i Sören heter, bor nu någon annan. Som värnar, renoverar och tar hand om huset på bästa sätt. Det glädjer mig så mycket. Vår dröm blev någon annans dröm, och någon annans tidigare dröm blev vår. Så ingenting var på så sätt förgäves. Och bäst av allt, inget av husen står numera tomt <3