Munsbitar för råttor, tidskapsel eller middag? Det är frågan.

Vi har ett skafferi som man kan gå in i. Väldigt fint. Under en pinsamt lång tid(under tiden vi bott här) var det inte fint. Men det berodde inte på skafferiets design eller utformning utan handhavandefel. Hon som inte kan hålla ordning härjade fritt under flera månader. Knökade in specerierna lite hur som helst. Ingen logisk ordning. Huller om buller. Risken för att snava över mjölpaket, glögg, bakmaskiner och bunkor har varit påtagligt förhöjd. Risken att inte hitta det man behöver, ännu större. 

Han som har organiseringsförmåga, som i princip aldrig fallerar när det gäller att lägga saker på rätt plats, tvingades uthärda med ett tålamod klätt i pansar. Nåväl, lite mutter och någon djup suck har han väl gett ifrån sig. Men så, under semestern fick jag ett infall och städade upp därinne. Kastade alla sedan länge utgångna gamla torrvaror. Sådant som burits upp från matkällare och därefter hängt med i alla flyttar utan närmare granskning. Efter rensningen och uppstädningen radade jag upp återstående livsmedel i så god ordning jag bara kunde. Jag gav mig själv en hård förmaning om att hädanefter hålla fint och prydligt. På en av hyllorna fanns ett par olika sorters pasta. Olika pasta beroende på vilken maträtt som ska tillagas. Min man påstår att all pasta smakar exakt likadant. Jag håller inte alls med. Makaroner och spaghetti smakar ju inte samma. Eller? Därom tvista de lärde. Men iallafall. Igår hade min man ställt makaronförpackningen på golvet i skafferiet. Eftersom jag nu ordnat en specifik plats på hyllan för pasta så tyckte jag att det var där den skulle stå. Det var aningens lite plats så jag började flytta om för att skapa utrymme. 

Det blev dessvärre ett större utrymme än jag önskat. Vi har nämligen en fyrkantig öppning i väggen bakom hyllorna. Ungefär som att ett fönster suttit där, eller att det funnits en tanke om att sätta dit ett(Det är inte helt "öppet", det finns en vägg på motsatt sida). Jag råkade alltså riva ner en oöppnad förpackning pasta ner i det mellanrummet. Så, jag sträckte optimistiskt ner handen för att fiska upp den. Nådde inte. Min hand trevade därmed vilset i ett tomt och mörkt utrymme med okänt djup. Jag slogs av tanken på hur många spindlar som säkert bor därinne. Trivsamt ställe för sådana äckel, tänkte jag. Så jag drog raskt upp handen och kände mig illa till mods. Försökte trots detta gör ett nytt trevande försök, utan resultat.

Berättade det för maken, tänkte att han kanske hade någon bra lösning. Det hade han inte. Istället sa han "Jaha, då lär ju råttorna bli glada". Kan ju vara att han blir lite trött ibland på saker jag ställer till med. Jag kan få saker att försvinna och aldrig komma tillbaka. Lite som en trollkarl. En dålig sådan dock eftersom jag aldrig med det där slutgiltiga tricket, att plocka fram det som försvunnit yex bakom någons öra eller dra upp ur en svart cylinderhatt. Lost and gone forever.

Så om pastan blir råttmat eller människomat är vid dags dato okänt. Kanske någon som bor i huset långt senare i framtiden hittar pastan i samband med någon rivning inför renovering. Som en liten tidskapsel. "Se där, en rummo calamarata pasta no 141 från 2006!" En del lämnar tidningar som hälsning till framtida ägare, jag lämnar en påse pasta. Kanske jag fortfarande blir kvar i huset i evig tid. En osalig ande, vilset sökande efter pastan utan att få ro. Jag ska nog försöka hitta något verktyg att fånga upp den med..man skulle ha haft ett sådant där verktyg som används att plocka upp saker från golvet och dra på sig stödstrumpor med. Ni vet, en sådan där med långt skaft och två “klamrar” längst ner som går att nypa ihop.

Bilderna nedan skulle aldrig hamna i ett glossigt magasin a la “Sköna hem”. Men det är inte heller syftet. Jag ville bara visa er hur det ser ut.

Bermudatriangeln. Nej, jag menar Bermudahålet.