Vägen till Lotsbostaden

Vägen till Lotsbostaden

För många år sedan, bortåt ett decennium nu, publicerades en annons för detta hus på Hemnet. Det var ett av de vackraste, mest tilltalande hus jag någonsin sett. Läget, huset, åldern..Jag hade kunnat packa alla våra ägodelar i lådor och flytta in på direkten. Vi bodde redan i ett gammalt hus med fint läge, men det här huset liknande inget annat. Det var färdigrenoverat, i sin fulla potential och det landade ögonblickligen i mitt hjärta. Jag skickade annonsen till min man, som förnuftigt svarade med att vi nog behövde fixa huset vi bodde i först, innan jag började kasta lystna blickar efter andra hus. Jag tänkte att han faktiskt hade rätt i det. Trivdes ju ypperligt i vårt hus, det var bara det att där var det så mycket kvar att göra..kontra det här som det bara var att flytta in i. Jag slog bort tanken, det här huset var inte ämnat för oss. Vi fick allt fortsätta skapa magi med det ställe vi redan hade, och det var bra så.

Ett par år senare kom huset ut på hemnet igen. Vi hade då nyligen köpt ett hus i centrum, så något annat husköp var inte aktuellt. Vi flyttade för ett smidigare liv, en enklare vardag, men det blev inte riktigt rätt. Allt eftersom kände jag mig mer och mer instängd. Längtade ut, bort, till en lugnare miljö. Ett liv på landet, hur opraktiskt det nu än var. Drömhuset låg kvar på Hemnet läänge och jag blev allt mer intresserad. När, efter ett par år, beslutat oss för att flytta från centrum tillbaka till något mer avsides var detta hus av högsta intresse. Vi åkte och tittade på det, fast vi inte hade råd. På mitt initiativ givetvis. Vi möttes av ett hus med patina och charm med många år på nacken. Rött med vita knutar. Knarrande trägolv, vinklar och vrår. Stora fönster med spröjs. Stort kök med vedspis. 3 fungerande kakelugnar. Det hela inramat med havet alldeles intill. Precis lika fint som på bilderna...Men vi kunde ju inte stå med två hus på okänd tid.

Vi beslutade så småningom att istället köpa ett billigt fritidshus, med intentionen att flytta dit permanent när vi sålt vårt hus i centrum. Vi älskade fritidshuset från första anblick och kunde helt och fullt se vår fortsatta framtid där. Strax efter att vi köpt fritidshuset sänktes priset på drömhuset markant, till ett pris vi skulle haft råd med. Men då var det ju för sent. Jag blev faktiskt inte ledsen, hade ju hittat en annan plats på jorden som kändes helt rätt. Vi sålde huset i centrum strax därpå och planerade glatt för flytten till fritidshuset.

1 vecka innan flytten fick vi besked om att hela renoveringen skulle kosta så mycket mer än vi (och hantverkarna)räknat med. Ohändiga som vi är fanns det ytterst begränsad möjlighet till att utföra något jobb själva. Det innebar att vi inte skulle ha ekonomi nog för att göra de renoveringar som krävdes. Tyngda av sorg och förtvivlan försökte vi klura ut någon lösning. Det var förstås försent att bromsa flytten till fritidshuset. Den nya ägaren skulle ta över om några veckor, flyttbil och flyttstäd var bokat sedan länge. Vi hade ingen annanstans att ta vägen med så kort varsel. Så vi knökade in oss med hela vårt bohag från ett 160 kvadratmeter stort hus till en boyta på 72 kvadrat. Det var saker överallt. Nedervåningen hade ett vardagsrum, ett sovrum och ett litet kök. Sovrummet var vi tvungna att fylla från golv till tak med flyttkartonger. Övervåningen, som var oisolerad var den här tiden på året för kall att sova på. Trappen alldeles för brant och felkonstruerad för att det skulle vara möjligt att bära upp något annat än enstaka flyttlådor och säckar med kläder dit upp, vilket var synd för där fanns tomma ytor på ca 72 kvadratmeter. Hela familjen fick tränga ihop sig i vardagsrummet, jag och maken i en bäddsoffa. Vi bara hade köket och vardagsrummet att tillgå. Det var en utmanande tid, minst sagt. Men det var som det var. Vi fick försöka leva så gott det gick ändå.

"Drömhuset finns ju kvar" sa jag och maken var faktiskt inte svårövertygad. Liksom jag hade han fattat ett starkt tycke för det huset. Så det blev till slut att prata med banken, lägga bud, förhandla lite, men sen var lotsbostaden på udden vår. Mot alla odds, genom alla kringelkrokar, återvändsgränder och omkullkastade planer. I december-25 flyttade vi in. Några ynka dagar innan julafton.  

Livet omkring oss har varit ganska turbulent det senaste året, så det har tagit tid att landa i att vi faktiskt bor här, på denna fantastiska plats. I början var det overkligt, vi gick båda omkring med den där känslan av att vi hade huset till låns. Snart skulle ägarna komma hem och vi skulle få flytta ut, så tänkte vi. Så många gånger jag tittat på detta hus på Hemnet, så många gånger jag tagit en tur förbi det och kastat längtansfulla blickar. Jag hoppades, men trodde egentligen inte, att huset någonsin skulle bli vårt.

Och nu bor vi här. Vid havet och lugnet. I ett gammalt hus med knarrande trägolv och ett stort kök, precis och exakt så som jag vill ha det. Jag kan hämta posten i morgonrocken om jag vill. Förvisso kanske de enda grannar vi har råkas få en skymt av mig, eller personalen som jobbar på Sjöfartsverket i huset alldeles intill. Men sannolikheten är ändå ganska liten, och ärligt talat, jag bryr mig inte nämnvärt. I villakvarteret hade jag aldrig gjort det, men här känns livet mer fritt. 

Två flyttar inom loppet av 1,5 månad. Därefter försäljning av fritidshuset och allt fixande som behövde göras i samband med det. Jag vill aldrig mer flytta i hela mitt återstående liv. Möjligen till äldreboende när den tiden kommer. Huset är inte så stort att vi inte kan fortsätta bo här när alla barn är utflugna, men tillräckligt stort för att rymma oss alla som bor under samma tak just nu. Två flyttar på kort tid samt två bostadsförsäljningar.

Vi har rensat, rensat, rensat. Trots detta har vi för många saker. Nu är vi nere på nivån att vi måste prioritera bland saker vi tycker mycket om och vill ha kvar. Jag grunnar fortfarande, tvekar. Lyfter omkring föremål i hemmet, försöker hitta nya platser. Men vi måste...saker vi inte behöver får cirkla iväg till någon annan. 

Och på den vägen är det..