Katterna

Vår katt Nisse. Adopterad från föreningen kattakuten för nio år sedan. Hans bakgrundshistoria är därmed okänd. Han hittades och togs om hand av kattföreningen när han var ungefär två år gammal. Han var då utmärglad, medtagen, okastrerad och alldeles tovig. Mitt i vintern. Han var en hårsmån ifrån att stryka med, så räddningen kom i sista stund. 

Vi letade katt vid samma tidpunkt eftersom den ena av våra katter blivit påkörd för en tid sedan. Vi tänkte att katten som var kvar skulle tycka om att ha en kattkompis. Vi adopterade Nisse, tänkte att hon skulle uppskatta sällskapet. Vi hade fel. Aldrig sett henne så arg som hon var då(varken förr eller senare)första gångerna vi skulle vänja dem vid varandra. Idag tolererar hon honom helt okej men hon hade troligen mått lika gott utan honom. 

Nisse är trots detta en väldigt snäll katt, men kan vara lite nervöst lagd. Ibland fräser han till, till synes nästan helt omedveten. Det är som en reflex. Han biter eller klöser aldrig. Inte ens hos veterinären. Men ibland är han rädd för män. Vissa mer än andra, vi har inte kunnat urskilja något samband. Han älskar vår dotter och vill vara med henne jämt. Hon får hantera honom precis hur som helst utan att han protesterar. Vi andra däremot, får gärna klappa honom och han kan ofta stryka sig mot ens ben. Men han skulle aldrig lägga sig i vår famn. Ligger sällan nära. Om vi lyfter upp honom vill han genast hoppa ner. Allt sånt är vikt för dottern. 

Han har en stark aversion mot hundar och andra hankatter. Han är van att slåss, och verkar ofta vinna striden om nöden kräver. 

Två hundar har vid olika tillfällen tagit en liten lov ner på vår gård. Nisse har då utdelat en kraftig tasslabbning med utfällda klor över deras nos. Båda hundarna har därmed tagit till flykten med yl och gnäll. Vi tycker väldigt synd om de stackars oförargliga hundarna. Men Nisse visar ingen nåd. 

Han verkar van att försvara sig. Troligen hamnat i ett och annat slagsmål i sitt liv. Där kan man snacka om att ha gått "livets hårda skola". Som att han vore en katt som suttit på Katt-Kumla och sen bestämt sig för att lämna det hårda livet bakom sig. Han kanske har karakteristiska tatueringar under pälsen. Tre punkter på ena tassen eller dylikt.

Petsson, är namnet till trots, en hona. Hon är 13 år gammal men fortfarande vid god hälsa och vigör. Hon tycker fortfarande om att busa och ligger gärna i bakhåll för att attackera Nisse. När han gör likadant blir hon sur och fräser..

Petssons kärlek räcker till alla i familjen, så hon har ingen favorit. Hon känner av om någon i familjen är sjuk eller ledsen. Då kommer hon direkt och lägger sig på ens bröstkorg och spinner. Ibland, särskilt när barnen var mindre, kunde hon bli orolig om vi tex gick ner till vattnet, då följde hon med och jamade högt som för att uppmana oss att vara försiktiga.

Enda gångerna Petsson blir förargad är om man försöker lyfta undan henne när hon lagt sig till rätta någonstans. Det spelar ingen roll om hon tagit någon annans plats, där ska hon vara. Det är just lyftandet just då hon inte gillar. Att ställa sig upp försiktigt när hon ligger i ens knä eller om man drar i tex en filt hon ligger på så är det inga problem. Hon tycker inte om att bli rörd på magen, då kan hon protestera och ge en ett markerat men harmlöst och smärtfritt bett. I övrigt går det bra att klappa henne och ta upp henne i famnen. Petsson är lika gammal som vår yngsta. Hon föddes i mars och sonen i maj samma år.