Den sekundära sorgen

Jag har tänkt mycket på sorg den sista tiden. Dess olika varianter och intensitet. Jag har haft en sorglig känsla i bröstet sedan en tid tillbaka och jag har inte kunnat adressera den. Fram till alldeles nyligen. 

Under senhöst och tidig vinter har relationer upphört. Jag har bevittnat hjärtan gå sönder. Jag har försökt att hålla dessa hjärtans skärvor i mina händer. Skapat utrymme för den sorgen, hos de människor som upplevt den. Funnits där så gott jag kunnat. Jag har önskat att jag kunnat lyfta över den där smärtan till mig istället. Att jag kunnat axla den istället för att maktlöst bevittna den obeskrivliga smärtan hos de personer vars hjärtan gått i kras.

Jag vet att det gör ont. Jag vet vilken process det är att ta sig igenom. Jag vet också att tiden läker brustna hjärtan. Men det är en klen tröst när förtvivlan och sorgen river i en. Men livet fortsätter oavsett. Dag läggs till dag. Tiden går och den bottenlösa sorgen ger vika lite, lite varje dag.

Till slut blir det lättare att andas. Hjärtat är skört men tillräckligt läkt för att orka blicka framåt. Återigen tro på en framtid där hjärtat väcks till liv på nytt. När jag har sett det hända har även jag kunnat pusta ut. Förstått att de kommit ut på andra sidan av förlusten. Till slut. 

Först då har jag tillåtit mig själv att känna sorg. Att ge utrymme för det som också gjort ont i mig. Människor som kommit in i ens liv. Som blivit en naturlig och given del av det. Människor som allt eftersom räknats som en familjemedlem. Någon en öppnat sitt hem och hjärta för. Som man tycket om och värnar för. Räknat med.

Och plötsligt, från en dag till en annan är det över. De går för sista gången och kommer aldrig tillbaka. Sannolikt ser man dem aldrig igen. De blir på nytt främlingar, som om vi aldrig känt varandra. Ens egen relation till personen är också slut. Om än det inte gör lika ont som den som får sitt hjärta krossat, så är det likväl en sorg att processa. En förlust. Och det är den sorgen jag känner nu. Allt blir bra, det vet jag. Men visst saknar jag och sörjer människor som försvinner ut ur ens liv. Det som inte blev mer än såhär.

“You don't have to hide it, I know how it hurts
It's hard to describe it, you don't have the words
We still have to fight it, we still have to work
You don't have to hide it, I know how it hurts
(I know how it hurts)”

/IDER

Men så småningom kommer också nya människor in i ens liv, nya relationer tar sin början. Livet. Det tar och det ger. Och allt vi kan göra är att förhålla oss. Hantera, acceptera, orientera.